Tjuvholmen

Mera rövarinfo

I standardverket Svenska Låtar finns en polska som allmänt kallas ”Fupolskan”.
Den har nr 677 under Älvdalen och är upptecknad efter Pål Karl i Älvdalen.
Citat:
”Polskan påstod Pål Karl vara från Mora. Han hade lärt sig den vid 10
års ålder av en spelman från Våmhus som kallades Klocke Per.
Till denna låt berättade Pål Karl följande:
Två vallkullor gingo vall i Fu i Mora socken. De blevo överfallna av rövare, som började slakta kreaturen. Då gick en av kullorna upp i en stor gran och blåste denna låt i sitt horn, så att Nusnäsfolket forstod att något hänt och skyndade dit , omringade och togo alla rövarna tillfånga, rodde dem över till en holme i Siljan och stenade dem till döds.”

I Svenska Låtar Moradelen finns upptecknad en vallåt efter Anders Otter
(nr 304) som kallas Tulitovalåten med texten:
” Tulitu, tulitova.
tolv män uti skogen
storoxen stungo (slaktade) de
skällkon bundo de
vallhunden hängde de
och småkreaturen drevo de långt bort i skogen
och mig ock vill de taga”

Vallåten är mycket gammal och finns spridd i olika versioner.

Sägnen om Rövarna i Fudalen

Efter Evert Johansson ur Missmårn 1974

Tilleri, tova, tolv man i skoga,

Sturuxan stungu dem,

Stjällkuna bundu dem

Gäsrackan ändjä dem

Småflädi drevo dem långt bort i skoga

Mig åg viljä dem ta bort.

Så lyder nusnäsversionen av vallkullans nödrop i en av de otaliga sägner om vallkullan som blev överfallen av rövare vilka plundrade i hennes hjord. Sägnen finns upptecknad på många ställen i vårt land, men ingenstädes syns den ha så stark förankring som just till Nusnäs hemfäbod, Fudalen, en mil söder om Mora. I tiden ligger händelsen på gränsmarken till sagans land. Omkring år 1150 skall händelsen ha timat, om man får tro de uppteckningar som gjorts.

Kan det finnas något verklighetsunderlag till berättelsen om vallkullan i Fudalen och benresterna på Tjuvholmen i Siljan, strax utanför fäboden? Ja, att något märkligt hänt som sedan kommit att berättas i otaliga generationer torde vara säkert. Benresterna som hittades ute på Tjuvholmen bär syn för sägen. Att elva rövare som stenats därute otvivelaktigt var en stor händelse som sedan berättats fram till våra dagar får tas för givet.

Ute på Tjuvholmen i Siljan hittades något av åren kring sekelskiftet rester av människor som begravts där. Någon fråga om ättehög var

det inte alls tal om på fyndplatsen. Benresterna låg helt nära markskiktet och någon gravhög av vedertagen typ var det inte heller. Kropparna hade helt enkelt överhöljts med sten som fanns på holmen. Att gräva ner kropparna hade varit otänkbart i den steniga marken. Enligt sägnen skall elva ”rövare” ha stenats på holmen, och den tolvte i sällskapet skall ha släppts för att berätta för anhöriga om vilka kraftiga krigare det fanns i trakterna kring Siljan. Ytterligare härnadståg till Siljanstrakten skulle inte löna sig.

Röken från middags elden på sovholen vid Höghol stiger trögt mot en något mulen himmel. Vallkullan med sin vallhund har slagit sig ner vid en kullfallen fura med korna och fåren liggande i blåbärsriset runt omkring. Strumpstickorna i hennes händer gick av och an. Uppe i trädkronorna kunde man skönja en svag sommarvind. För att få mer rökutveckling från brasan har vallkullan lagt in litet våt ved och ris i avsikt att driva bort den besvärande myggen och andra plågsamma flygfän. Kor och får vilar och idisslar så tryggt när middagsbrasan är tänd. Dagligen vid middagstid samlas de på någon av sovholorna Höghol, Märhol, Varghol, Steigshol eller Grönlokssholen för någon timmes vila. I dag blev det Höghol. ”Ströjtn” eller valluren av björknäver ligger intill kullan.

Så med ens blir vallhunden orolig. Han har fått vittring på något som rör sig vid källan i myrkanten. Vägledda av röken från elden kommer några män mot sovholen. För vallkullan är det helt okända män vars avsikter inte fanns att tvivla på. Var det verkligen sant det där varningsropet ur en vallur som hon hört i ’öster på förmiddagen’. Länge behövde hon inte grubbla på saken. Två män sattes att vakta henne. Vallhunden hade fått en vidja om halsen och hängde i ett träd. Största oxen hade fått känna på ett slagträ och låg blödande. Snart skulle dess kött stekas över elden. Korna och fåren hade tagit till flykten, skrämda av slakten. Själv blev vallkullan utsatt för hårdhänt behandling men fick leva mot löftet att hon skulle skaffa bröd och annan mat åt rövarna.

Hemma i Fudalen hade man börjat undra över varför inte vallkullan kom hem med kreaturen för natten. Fåren hade kommit ensamma och visat något av skygghet som man inte var van vid. Det hade dock hänt förut att fåren kommit hem före korna, så direkt orolig var man inte.

Så i kvällningen kommer vallkullan ensam vandrande nerför gäsgatan efter ån. Hon berättar för folket i sin gård hur hon hållits fasttagen men släpptes mot löfte att hämta mat åt rövarna och inte yppa något om den uppehållsplats dit de flyttat efter tilldragelsen på sovholen.

Nu följer händelserna slag i slag på fäbodvallen. Folket kallas samman med hjälp av att vallkullan blåser ”allmän samling” – i näverluren, följt av Trilleri tova, tolv man i skoga. Inom kort har allt tillgängligt folk samlats och man håller rådslag över hur det skall handlas. Vallkullan får den mat som begärts i en korg och går i förväg för att invagga rövarna i säkerhet. Under sista biten fram till deras gömställe märker hon ut sitt spår med att släppa ner råghalmstrån för att vägleda byfolket. Först sedan rövarna ätit och somnat på maten skall överrumplingen komma. Allt går efter planerna och alla tolv rövarna övermannas och förs direkt ut på Tjuvholmen för att stenas. En detalj i den hårdhänta behandlingen som rövarna utsattes för berättar att en man som sökt fly, fått ett slag av en åra så att fingrarna krossats. Väl ute på holmen har de också fått sina domar. Elva av dem skulle stenas medan den tolvte skulle få åse massakern för att sedan släppas och vända åter till sina hemtrakter, där han skulle berätta hur det gått för det övriga sällskapet.

”Tag mig först, tag mig först” skall rövarna ha bett före det blodbad som de tvingats att åse när den ena efter den andra av dem krossades under stenarna. Ingen av dem hade minsta möjlighet att undkomma då även folket i Nusnäs hade bådats att deltaga i straffets utmätning.

Rövarna dömdes genast att stenas, skriver By Anders Andersson i Nusnäs i sina efterlämnade uppteckningar. Efter den händelsen fick holmen heta Tjuvholmen, berättar han och stöder sina uppteckningar på ett samtal som han i sin ungdom haft med den då rätt gamla nämndemannen Larspers Jon Hansson i Nusnäs. Denne hade berättat att han i sin ungdom frågat en då gammal Larspersgubbe som varit känd för att ha reda på allt som timat i bygden. Omkring är 1150 skulle händelsen med rövarna i Fudalen ha skett, hade han berättat.

Längst ut bland holmarna i Fudalviken nedanför Fudalens fäbod ligger Tjuvholmen, där rövarna skall ha stenats. En näckens grönskande krona, full av stenblock mellan trädstammarna säger Karl Erik Forslund, när han i sin bok ”Med Dalälven” beskriver Tjuvholmen. Där har de elva rövarna fått ligga ostörda fram till det senaste sekelskiftet. Då beslöt sig två byamän i Fu, Olpers Anders Andersson, vanligen kallad ”Lis´n” och Per August Jansson kallad ”Petter i Fu” för att ro ut till Tjuvholmen och undersöka om det kunde finnas några lämningar kvar från de påstådda avrättningarna. Och länge behövde de inte söka för att finna verklighetsunderlag i berättelsen om rövarna i Fudalen. De plockade undan några stenar på holmens högsta, punkt och fann ganska snart benrester. Ett spänne av brons och rester av ett järnstycke, en flintabit och klädrester skingrade alla tvivel. Järnbiten hade hårt angripits av rost. Kunde det ha varit kniven som rövarna stack oxen med på sovholen?

Ryktet om fynden ute på Tjuvholmen spred sig snabbt i bygden. Fu hade ju en kvarn som var samlingspunkten för bönderna i de närmaste byarna och ”Petter” var inte sen att berätta om den upptäckt han varit med om. Dagen efter begav sig Pell Anders Andersson, Pell Lars Larsson och Lars Lidén, även kallad Larsols Lars, ut på holmen för att kontrollera om uppgifterna från Fu var riktiga. ”Det kändes verkligen kuli”, berättade Pellpojkarna som ville vända tvärt när de såg benresterna. Men Larsols Lars bekom inte upptäckten det minsta i fråga om känslor. ”Jag minns hur han stod och petade jord ur en skalle, som han hittat”, berättade Pell Anders för mig en gång. För Lasse var det som att ha hittat en guldgruva.

Min mor och jag fick nästa söndag följa med ut på Tjuvholmen, berättade Ulpäs Anna en gång för mig. Hela veckan före hade det ju bara pratats om rövarna och det var mycket spännande. Och uppe på krönet fanns mycket riktigt benresterna. Både jag och min mor vände tvärt ner till båten och ville åka hem. Men far ”Pellander’ (Pell Anders Andersson), var nu ytterst intresserad av benhögen, fortsatte Anna. Jag minns hur han höll ett lårben i handen och lade det till sitt eget lår och kommenterade: ”Det här måste ha varit en mycket stor karl, hans lårben är ju mycket längre än mitt”. Men det värsta av allt var ju att far ville ha ben med sig i båten. 0, hur rädda jag och mor var innan vi fick far att lämna holmen.

Under de närmaste åren blev det fullständig folkvandring ut till Tjuvholmen, har det berättats. Flera besökare tog med sig ben hem. Det var ju på den tiden när trolldom och vidskepelse ännu hade ett visst grepp i folkfantasin. Ben av människor som hade mördats eller mördat ansågs ju vara betydelsefulla vid utövandet av trolldom.

”Jag minns en gång”, berättade Pellander’, ”det var på våren och vi höll på med intumning av timmer vid Krångholmen. Tummarna fick mycket brått att klara av arbetet för dagen för att få tid över till ett besök ute på Tjuvholmen. Och alla hade de ben i fickorna när de kom tillbaka.

”I Nusnäs skola”, berättade By Anders”, har det funnits ett kranium som hämtats från Tjuvholmen, som åskådningsobjekt i undervisningen. Enligt vad som berättats skall detta kranium ligga nergrävt i sågspånfyllningen på vinden till folkskolan. Kanske den skallen åter kommer i dagen om något år när skolan skall byggas om.

Under sommaren 1972 var Tjuvholmen föremål för ingående undersökningar som ett led i den fysiska riksplaneringen. De två experterna, som undersökte holmen, kunde inte finna något som hade samband med avrättningarna. Allt hade städats bort. Men alltför många hävdatecknare har forskat i uppgifterna och funnit att det ligger något i berättelsen om rövarna i Fudalen. Benresterna som hittats på Tjuvholmen efter så många år med ledning av folkberättelser, torde med största sannolikhet vara att hänföra till vallkullans hemska upplevelse på sovholen och avrättningarna på Tjuvholmen. Att gamla berättelser kunnat spåras som äkta har kunnat bevisas på flera ställen i vårt land. Berättelser i folktraditionen har nästan undantagslöst ett verklighetsunderlag. De spinner alltid på en sann händelse.

Att Tjuvholmen fått sitt namn efter dessa rövare eller tjuvar, anses ju fullt klart. By Anders har också angett den plats där rövarna sov sista natten med namnet Tjuvmoren. Var detta ställe ligger har jag inte kunnat utröna.

I en bandinspelning som jag gjorde med nyligen avlidne 90-åriga Anders Stranden i Nusnäs berättade han att rövarna kommit från Nordanfjäll. Är tidsangivelsen 1150 riktig skall händelsen ha inträffat under tiden för den största myrmalmshanteringens århundraden. Vikingagravarna på Sollerön som tillkom något århundrade tidigare berättar ju också om att det funnits gott om folk här uppe på den tiden.

Öster om Tjuvholmen ligger Skeisnäs udde, som har minst ett 40-tal outforskade gravar från vikingatiden. Och Fåsås på Färnässkogen där Anders Zorn fann det gamla eldhuset är också en länk i den linje som berättar om Järnbäraland. Kunde det vara så att rövarna i Fudalen i själva verket var köpmän eller spioner från norska sidan som var ute

i avsikt att skaffa järn. Var det så att sveakungarna hade sina fogdar i just den här linjen. När man ser snidningarna på eldhuset i Fåsås och fynden i gravarna på Sollerön frestas man att tro att de tillhört tjänstemän som prioriterats. Det var nog inte alls enbart ”boskapstjuvar” som våldgästade i valkullans hjord. Det var män med viktigare uppdrag.